Jag kände mig som en ovälkommen främling i huset. Det var människor överallt, och Marcus hade gått för att ha kul. Det enda jag ville göra var att gå hem, krypa ner i sängen och titta på någon tv serie, vilket jag bestämde mig för att göra. "Pretty Little Liars eller Revenge? Eller The Lying Game kanske?" jag lät tankarna flyga iväg medans jag var på väg ut, det var mörkt ute, mycket mörkare än vad jag trott, vilket ledde till att jag råkade missa ett trappsteg och var nära på att falla rakt ner på marken. Jag tog ett djupt andetag och hoppades att ingen såg mig. Tyvärr hade någon gjort det. "Är du okej?" hörde jag någon säga, jag kände inte igen rösten, men parfymen han hade på sig doftade ljuvligt. Ferrari Black.

---

Jag vände mig sakta om, doften av hans parfym hade förtrollat mig. Hans röst var underbar, han luktade underbart, jag var ärligt talat rädd för att se hur han såg ut.

 

"Yeah, det är okej" sa jag blygt, och tittade försiktigt upp på honom. Hans bruna ögon lyste, även fast det var mörkt ute, och han log mot mig med ett snett leende som fick mig att smälta. Min blick fastnade på honom, och det var inte förens han sträckte fram handen för att presentera sig som jag märkte att jag stått och stirrat på honom. "Zayn, trevligt att träffas" sa han, jag blinkade några gånger innan jag sträckte fram handen för att hälsa. "Alexandra, detsamma". Jag ville inte släppa hans varma hand.

 

- Vill du ha något att dricka? frågade han, jag tänkte precis säga att jag var påväg hem när han log mot mig, hur skulle jag tacka nej nu? "Gärna" svarade ja och höjde lite på ena axeln. "Jag kommer strax tillbaka, lämna mig inte" sa han skämtsamt. Jag följde honom med blicken och såg att han gick till mini bistron där två andra killar stod, förmodligen hans kompisar. Han pratade med de och jag såg hur den blonda killen vände sig om för att leta efter flickan Zayn pratade om, mig alltså. Jag mötte hans blick och han log stort, gav en nickning och vände sig sedan om.

 

Jag rös till när en kall vind svepte förbi mig, det hade varit så varmt när Zayn var här, nu var det som om han tagit med sig värmen in. Han hade inte kommit tillbaka än, så jag kollade runt lite, för att se om jag kände igen någon. Människorna på festen var ungefär i min ålder, men det var ingen jag hade sett tidigare, Marcus hade alltså väldigt många vänner utanför skolan. Två killar fångade mitt öga, de stog vända mot mig, så jag såg inte deras ansikten. Den ena hade brunt lockigt hår och det såg ut som om han skrattade åt något den andra killen sagt, killen med randig tröja och ruffsigt hår. Det som fångade min blick var deras sammanflätade händer.

 

- Hey, förlåt att det dröjde! Hörde jag Zayn säga, jag skrattade lätt och ursäktade honom. Jag tog en klunk av drickan och huttrade till lite, att stå ute en kall aprilkväll med en iskall läsk är inte speciellt smart, inte ens Zayn's närvaro kunde värma mig. Han märkte det, tog av sig sin blåa varsity jacka och gav den till mig, som stod där med uppspärrade ögon. "Till mig?" frågade jag häpet, han skrockade lågt och svarade på samma sätt "Till dig". Jag sa att jag inte kunde ta emot den, men han ignorerade mig. Han gick fram till mig så vi stod några centimeter ifrån varandra, och hängde jackan över mina axlar. Jag drog in hans lukt varje gång han kollade bort, vilket inte var så ofta.

 

- Jag vill ju inte att du ska frysa ihjäl! sa han och flinade. Jag kunde inte låta bli att le, "ha-ha, roligt". Vi pratade en stund, och jag kände mig glad för första gången på evigheter. "Malik! Vi måste gå nu" hörde jag någon säga, Zayn vände sig om och svarade "Ge mig en minut!". "Det där är min signal, jag måste gå" sa han och pekade mot fyra killar som stod och bevakade oss från en svart Range Rover. "Hey!" sa de i kör, jag vinkade snabbt och gav de ett av mina blyga leenden. Jag såg hur Zayn pressade ihop läpparna för att inte börja skratta. Sen blev han allvarlig igen, "Jag hoppas vi träffas igen, Lexie".

 

- Lexie? frågade jag. Han kollade rakt in i mina ögon, och sa "Ja, alla kallar dig Alex eller Alexandra, eller hur? Så jag har bestämmt mig för att kalla dig Lexie.. om det är okej?", jag kunde inte låta bli att börja fnittra. Han kallar mig Lexie, han kom på ett smeknamn till mig. "Haha, Lexie går bra. Men nu måste du gå! Malik" det sista sa jag lite retsammt och flinade. "Malik är mitt efternamn" sa han och skrattade. Jag kände hur jag rodnade och kollade ner i marken.

- Vi ses, Lexie, sa han och kramade mig. Han vände sig om och gick mot bilen, jag såg när bilen körde iväg och kunde inte låta bli att sakna honom. Hejdå Zayn.

Jag gick in till huset igen, alla gäster hade nästan gått. "Alex, är det du?" frågade Marcus, jag vände mig om och kollade frågande på honom. "Träffade du några nya personer och hur var det?" frågade han. Jag skrattade, "haha, ja det var kul. Tack för att jag fick komma" jag kände inte för att berätta om Zayn riktigt än.

- Så du träffade inga nya personer? han höjde på ögonbrynen.

- Nej, inte riktigt. Men det var kul, oroa dig inte, sa jag.

Vi gick ut till bilen, och jag kunde inte undgå att märka hur tyst han hade blivit, under de tjugo minutrarna vi satt i bilen sa han en sak till mig; hejdå.

 

Jag smög in i huset, klockan var rätt så mycket, så alla sov. Precis som alla andra tonåringar gick jag till spegeln för att se hur jag sett ut under kvällen, och såg till min fasa att jag hade en blå varsity jacka på mig - Zayn's varsity jacka! Jag hade glömt att ge tillbaka den till honom, fan. Och det förklarade varför Marcus hade varit så tyst. Jag luktade på den, och kände Ferrari Black doften, Zayn's doft.

---

Jag skulle jättegärna vilja veta vilka som läser bloggen, creds till er ifall ni kommenterar!