"Är det inte tjejen med den blåa tröjan?" hörde jag någon säga så fort Austin gått ifrån mig. Jag vände mig om, och kollade till min förvåning rakt in i ett par klarblå ögon. Samma blåa ögon jag sett på flygplatsen.

Jag frös till. Hade han följt efter mig? "He- hej" var det enda jag fick fram. Han skrattade lätt, förmodligen eftersom att jag stod där som en rädd unge med uppspärrade ögon, han trodde säkert att jag hade talsvårigheter också.  Marcus Baker, presenterade han sig själv som, och frågade om jag ville äta lunch med honom, så han kunde berätta sin historia. Austin hade inte kommit tillbaka än, han hade väl glömt bort mig eller något, tänkte jag. Och eftersom att jag inte ville sitta ensam så tackade jag ja, med en nickning.. min talförmåga hade nämligen inte kommit tillbaka än. Vi gick till caféterian för att köpa lunch, eller i mitt fall; läsk. "Inte hungrig?" frågade han och sneglade på Fantan som jag ställt på bordet. Jag rodnade och fick fram ett svagt nej. Efter några minuters tystnad frågade jag honom "Så, hur kommer det sig att jag träffar dig igen?". Han log lite innan han började berätta sin story, som inte var så värst speciell. Född i Sverige, flyttat hit med sina föräldrar vid fem års åldern, och när jag såg honom på flygplatsen skulle han åka tillbaka till England efter att ha spenderat påsklovet i Sverige.

Lektionen efter lunch hade blivit inställd, så skolan var slut för dagen. Jag gick till skåpet för att hämta min saker, Austin hade jag inte sett till sedan han gick ifrån mig. Påväg ut så hörde jag Marcus ropa;

- Alex, Alex, Alex, vänta!

Jag stannad till och snurrade runt ett halvt varv, "ja?" sa jag.

- Mina föräldrar är bortresta den här helgen, vilket betyder parteeeey. Kommer du ikväll? Frågade han med ett leende, jag kunde själv inte låta bli att le när jag hörde honom säga 'parteeeey'.

- Uhm, jag uppskattar inbjudan, men jag känner ingen och vet varken var du bor eller vilka som kommer, så jag står nog över. Jag försökte låta ledsen, men det gick inte speciellt bra.

Han skrattade lätt och svarade "jag hämtar dig 7:30, var redo!" och sprang därifrån innan jag hann protestera.

"Har inget att ha på mig, sorry. Men ha det så kul!" skrev jag, och tryckte på 'skicka'. Någon minut senare lät mobilen, "Klänning & skor, babe. Inte svårare än så. Var redo 7:30!", det fanns ingen chans att jag skulle vinna, tänkte jag och suckade. Jag hade fortfarande inte packat upp allt som låg i lådorna, men jag var fullständigt medveten om att jag bara ägde tre klänningar och.. noll klackskor. Jag slet upp hälften av alla kartonger innan jag äntligen hittade en av klänningarna, slängde den på sängen och gick in i duschen.

Jag hörde dörrklockan ringa, och sprang ner för att öppna. "Wow, du ser verkligen vack -" han avbröt sig själv när han såg mina skor, men sa som tur var ingenting. ”Converse passar till allting" sa jag självsäkert. Han höjde ena ögonbrynet men svarade inte. Vi satte oss i hans bil och åkte till festen. Musik dånade från huset och bilar var parkerade lite överallt. Jag tittade på Marcus med en bekymrad min, "du har ingenting att vara orolig över, det är inte farligt" lovade han.

Jag kände mig som en ovälkommen främling i huset. Det var människor överallt, och Marcus hade gått för att ha kul. Det enda jag ville göra var att gå hem, krypa ner i sängen och titta på någon tv serie, vilket jag bestämde mig för att göra. "Pretty Little Liars eller Revenge? Eller The Lying Game kanske?" jag lät tankarna flyga iväg medans jag var på väg ut, det var mörkt ute, mycket mörkare än vad jag trott, vilket ledde till att jag råkade missa ett trappsteg och var nära på att falla rakt ner på marken. Jag tog ett djupt andetag och hoppades att ingen såg mig. Tyvärr hade någon gjort det. "Är du okej?" hörde jag någon säga, jag kände inte igen rösten, men parfymen han hade på sig doftade ljuvligt. Ferrari Black.