"Det var dumt av mig att inte berätta de viktigaste sakerna, låt mig gottgöra dig, är du ledig imorgon?" frågade han och log svagt. Jag nickade, och även fast situationen inte alls var rolig, så kunde jag inte hålla mig för skratt. "Du är knäpp, Lexie" sa han, och skrattade med mig. Därefter var han tvungen att gå, jag följde med honom till vägen, där samma svarta Range Rover hämtade upp honom. "Var klar klockan 11" sa han och gav mig en puss på kinden innan han klev in i bilen.

Så fort jag kom in genom dörren så började Julia ställa en massa frågor, jag ignorerade henne och sprang upp på mitt rum. 'Zay' var det enda jag behövde skriva i sökrutan innan hela namnet kom upp, allra längst upp. Bildresultaten kom upp och hälften av de var på honom och fyra andra killar och resten var på honom, i kostym och på scen. "What Makes You Beautiful is the debut single by British-Irish boyband One Direction (Louis Tomlinson, Zayn Malik, Liam Payne, Niall Horan & Harry Styles" stod det under en av bilderna. Jag köpte låten från iTunes och kröp ner under täcket. Låten, som var en upptämpad poplåt, fick mig konstigt nog att somna.

Om inte mobilen hade vibrerat av lågt batterinivå hade jag vaknat alldeles för sent, fast det gjorde jag ändå. 15 minuter innan vi skulle träffas pep mobilen till, när jag såg hur mycket klockan var fick jag panik. Jag låg i sängen med pyjamas, hur skulle jag hinna fixa mig på 15 minuter? Kläderna var självklart det största problemet. Jag ville inte se för uppklädd ut. Efter att ha rivit ut hälften av kläderna från de - fortfarande - ouppackade kartongerna hittade jag ett par svarta jeans och en vit t-shirt. Inte alls uppklätt, tänkte jag när jag såg mig själv i spegeln. Jag kammade igenom håret snabbt och sprang ut till tomten där en silvrig bil väntade på mig. Han stod lutad mot bilen och gav mig en snabb nickning innan han log mot mig. "Hey Lexie".

"Ny parfym?" såklart han hade det, onödigt att ens fråga. "Gucci gulity, min egna tog slut" sa han och skrattade lätt. Vi satte oss i bilen och det tog ett tag innan jag kom på att jag inte visste vart vi skulle, skulle han berätta om jag frågade? Men jag behövde inte fråga, några minuter senare var vi framme. Han öppnade dörren åt mig, och framför mig stod det en stor vit byggnad med några bruna lister. Jag kollade frågande på honom, tydligen skulle vi bara hämta några saker.

Byggnaden var enorm, det påminnde lite om ett sjukhus fast utan patienter och doktorer. Eller inte. Människorna som gick in och ut genom dörrarna som fanns där var väldigt välklädda, kjolar, klänningar, skjortor och kostymer såg jag mycket av. "Wow.." viskade jag lågt, det var inte meningen att någon skulle höra, men jag hörde hur ett skratt slank ur Zayn. Toppen, andra gången jag skämmer ut mig idag. Vi gick in till ett rum med en ganska tråkig inredning, "jag ska bara hämta sakerna, vill du stanna här eller följer du med?" frågade han. Det var väldigt många människor där och min klädsel var inte den bästa "jag stannar nog kvar här, om det är okej.." sa jag, fast det lät mer som än fråga. "Självklart, kommer strax tillbaka" jag kände mig så otroligt ensam efter att han lämnade rummet.

Rummet var som sagt väldigt tråkigt, men ett par fotografier fångade mitt intresse. Det var sex inramade bilder som hängde på väggen, fem av de bilderna var enskilda bilder på killarna i One Direction, varav en av de var Zayn, och en gruppbild när de står på scen med ett pris i handen. Jag var påväg att sträcka mig efter gruppbilden för att ta en närmare titt då jag hör hur dörren gnisslar till och en kille säger; "Jag vet! Zlexie! ..eller kanske Zalex?" personerna han pratar med började skratta. De pratade uppenbarligen om mig och Zayn. Sakta vände jag mig om, och framför mig stod fyra killar, de fyra killarna som hängde på väggen bakom mig. "Hello! Du måste vara Alexandra, jag heter George Bean" sa en av killarna glatt, och i samma sekund som han presenterade sig själv såg jag hur resten av killarna började gapskratta, den blonda killen föll ner på marken och de två andra vek sig av skratt, jag kände hur blodet rusade upp i mitt ansikte.. hade jag gjort någonting? George's läppar darrade, och jag såg hur han pressade ihop de för att inte börja skratta. Det tog inte ens trettio sekunder innan han också föll ner på golvet och anslöt sig till den skrattande klungan. Själv stod jag där med uppspärrade ögon.. Zayn, vart är du?