Jag vaknade upp av att ljuset strålade in i mitt rum, brevid mig låg Zayn's jacka. Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att titta om han hade glömt något i fickorna, vilket han inte hade. Jag var tvungen att ge tillbaka jackan på något sätt, jag visste bara inte hur. Han kanske hade facebook? Jag satt på datorn och loggade in, 'Zayn Malik' skrev jag i sökrutan, och blev förvånad över att det kom upp så många resultat. Zayn Malik, 10 gemensamma vänner, vänta.. det här kan inte stämma? 'Alla som vi som älskar Zayn Malik', '1 million likes for Zayn Malik'. Antingen var killen jag träffat igår känd, eller så fanns det väldigt många Zayn Malik's i världens.. jag gissar på alternativ ett. Zayn Malik var alltså känd, hela min kropp brann av lust att söka efter honom på google, twitter - någonstans, men det gjorde jag inte, för en del av mig ville inte veta mer. Jag lämnade datorn på sängen och gick ner för att äta frukost.

Hela familjen, förutom jag då, hade åkt på sightseeing, de ville "lära känna staden". Jag tänkte precis ta en tugga av min macka, när jag hörde dörrklockan ringa. Irriterad över att min far inte öppnade dörren själv, sprang jag dit och låste upp. Han kan väl åtminstonde trycka ner handtaget själv? Det tog ett tag för mig att inse att det kanske inte var han trots allt. Jag gick tillbaka för att öppna, men personen som ringt på hade redan kommit in.

- Trevligt mottagande, sa han och skrattade. Han hade på sig en vit tight t-shirt som avslöjade konturerna av magrutor, över den hade en en svart skinnjacka. Jag blev så glad över att se honom och kände hur hjärtat slog snabbare.

- Förlåt, jag trodde du var någon annan, jag antar att du är här för din jacka? sa jag och log oskyldigt. Jag sprang upp för att hämta jackan, och gav den till honom. Han sträckte sig fram för att ta den, jag ville så gärna dra bort den och fråga honom vem han egentligen var, men det gjorde jag inte, "tack" sa han. Det blev en pinsam tystnad, innan jag äntligen frågade "jag håller på att koka te, vill du ha?", han tittade på sin klocka, och det såg ut som om han tvekade, vilket fick mig att tro att han skulle tacka nej. "Gärna" sa han och följde efter mig in till köket.

Jag trodde inte vi skulle ha något att prata om, men jag berättade att jag flyttat hit från Sverige och det var tydligen väldigt intressant för honom. Han hade varit där flera gånger, så samtalsämnet blev Sverige. Efter ett tag så hörde jag hur en bild parkerade på grusgången, "hur mycket är klockan?" frågade han. Jag kollade på mobilen och blev chockad över att se tiden "f-fyra?!" utbrast jag, hur är det möjligt? "Antar att tiden går fort när man har roligt" sa han och blinkade.

I samma sekund som Zayn berättade att han var tvungen att gå, hörde jag hur Julia kom in i köket och började skrika. "OH MY GOD, OH MY GOD, JAG KAN INTE ANDAS" hon försökte skrika det med en brittisk accent, men hon lyckades inte.. det lät mer som en 10-årig svensk flickas accent. Jag vände mig om för att ge henne en "stick härifrån"-blick, men såg till min förvåning att hon grät. Hon gick fram till honom, lite lugnare, och sa "Jag är ditt största fan, oh my god, jag älskar dig SÅ mycket. Snälla kan vi ta ett kort?" fortfarande med en väldigt svensk accent. Hans blick var sorgsen, men det märkte såklart inte Julia, hon hade inte ens frågat honom vad han gjorde i vårat kök. "Ja, självklart" sa han, hon tog fram sin mobil och bad mig ta ett kort. "Say cheese" sa jag med en väldigt dryg ton, som han såklart märkte. Efter alla 100 bilder jag tog, tryckte jag mobilen i hennes hand och gick ut, jag behövde frisk luft.

I något som känns som en evighet står jag och tittar ut i tomma intet, utan att fästa min blick på någonting. Sen känner jag en hand på min rygg, som sedan glider upp till min axel, "förlåt" viskar han i mitt öra och jag ryser till av hans varma andedräkt. "Du ljög aldrig, att inte berätta sanningen är inte alltid samma sak som att ljuga. Du har inget att be om ursäkt för" jag var nöjd med mitt svar. Han tog några steg fram, så han stod mittemot mig "Det var dumt av mig att inte berätta de viktigaste sakerna, låt mig gottgöra dig, är du ledig imorgon?" frågade han och log svagt. Jag nickade, och även fast situationen inte alls var rolig, så kunde jag inte hålla mig för skratt. "Du är knäpp, Lexie" sa han, och skrattade med mig. Därefter var han tvungen att gå, jag följde med honom till vägen, där samma svarta Range Rover hämtade upp honom. "Var klar klockan 11" sa han och gav mig en puss på kinden innan han klev in i bilen.