Jag var så otroligt glad.. om jag bara vetat att det skulle förändars så fort jag klivit in genom dörren.

bilder: weheartit.com

Jag var tvungen att kippa efter andan, aldrig i hela mitt sextonåriga liv hade jag blivit så här rädd. Min fars ansikte var fem meter ifrån mig, och inte såg han glad ut heller, armarna i kors och en sur min, vad har jag gjort nu då?

- Vi har inte ens bott här i en vecka, du kan ingenting om det här landet och du försvi- , jag försökte stänga ute hans röst , han var förbannad. Victoria kom fram och lade en lugnande hand på hans axel "vem tror du att du är egentligen?" fnös hon. Jag gav de en  uttråkad blick, gick upp till rummet och slog igen dörren.

"Some things you can't go back to, some things need left alone. Don't mess with a memories of a life passed on. Cause you let them slip away…" Helvetes jävla skit. Jag lade ner gitarren på golvet och slängde mig på sängen, i samma sekund ryckte någon i dörrhandtaget. "Alexandra, öppna dörren!" massa knackningar hördes. Jag reste mig upp och gick mot dörren, han skulle aldrig ge upp, suckade jag. "Du måste förstå att jag blev orolig, är du okej? Förlåt, älskling" han lät uppriktigt sagt ledsen.

Men.. Förlåt?! Förlåt för vad? För att du struntat i mig under alla dessa år? För att du låtit mig fira mina födelsedagar med ett kreditkort istället för min pappa? För att du tvingade dig själv att umgås med mig en dag i veckan? För att du skapade ett helt nytt liv utan att ens fråga mig? För att du jagade iväg de två personerna som jag behövde mest? Det är inte okej, jag är inte okej, och jag kommer aldrig förlåta dig. Du har förstört mitt liv.

..om jag ändå vågat..

- Det är okej, jag gjorde mitt bästa för att le. Så fort han lämnat rummet brast jag ut i tårar, det hade nämligen aldrig slagit mig att han faktiskt förstört mitt liv – allt dåligt som hänt var hans fel. Visserligen var det min mamma som lämnat oss, men han var anledningen, inte jag. Det var iallafall vad jag intalade mig själv, att hon fortfarande älskade mig och att hon lämnade oss på grund av min pappa, det var lättare så.

Hon hade stått ut med oss i tre år, sedan blev det för mycket för henne. Utan att ens säga något, försvann hon. Några år senare lämnade även min syster, Caroline, oss. Jag trodde aldrig pappa skulle återhämta sig från det, men han gjorde det, snabbare än förväntat. Jag var tvungen att sörja och sakna de helt själv. När de andra barnen sprang runt på skolgården och lekte kull och hoppade hopprep, satt jag på en bänk och klottrade ner felstavade ord och sångtexter i min dagbok, det ska ingen elvaåring behöva göra. Under alla dessa år hade musiken varit min bästa vän, den tog bort all smärta och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Det var musiken som stöttat mig, lärt mig saker och fått mig att kämpa.

Det hade blivit mörkt ute och klockan var förmodligen över midnatt, jag kröp ner i sängen och slöt ögonen. Fem minuter senare hörde jag mobilen vibrera, vem ville något så här sent? 'Sweet dreams. Zayn :) x'. Jag kunde inte låta bli att le, om klockan nu var över midnatt, så var det här en väldigt bra start på dagen.

Jag heter George Bean" sa en av killarna glatt, och i samma sekund som han presenterade sig själv såg jag hur resten av killarna började gapskratta, den blonda killen föll ner på marken och de två andra vek sig av skratt, jag kände hur blodet rusade upp i mitt ansikte.. hade jag gjort någonting? George's läppar darrade, och jag såg hur han pressade ihop de för att inte börja skratta. Det tog inte ens trettio sekunder innan han också föll ner på golvet och anslöt sig till den skrattande klungan. Själv stod jag där med uppspärrade ögon.. Zayn, vart är du?

- Förlåt att det tog s-, han slutade prata när han såg killarna ligga utspridda på golvet. Så fort de såg att Zayn hade kommit in reste de sig upp och slutade skratta. "Hey buddie!" sa den blonda. Han svarade inte, utan gjorde en gest åt mig att följa efter honom. "Det där var.." jag hittade inte det rätta ordet, "oväntat" fyllde han i.

Det tog ett bra tag för honom att förstå att jag inte var sur, "de gjorde ingenting, jag lovar" upprepade jag var femte sekund tills han fick tillbaka det där leendet som han hade haft när han hämtat mig, med en hand på min rygg förde han in mig i rummet igen. "Ni kanske ska ta och presentera er, på riktigt" sa han med ett skratt. På riktigt? Va? George, killen med den blårandiga tröjan, tittade blygt ner i marken och kom närmare mig "Louis Tomlinson, heh" sa han och flinade stort, den där blyga minen var som bortblåst. Nu förstod jag iallafall varför de bröt ut i skratt tidigare.

I bilen på väg hem så kunde jag inte låta bli att tänka på dagen, våran date hade inte blivit riktigt som planerat, men det hade jag ingenting emot, tvärtom faktiskt. Vi hade tillbringat de resterande timmarna med Louis, Liam, Niall och Harry, och jag hade ärligt talat inte haft så roligt på länge. Killarna hade varit så otroligt trevliga och jordnära, jag kunde knappt tro att de var en av världens största pojkband.. "Vad tänker du på?" frågade han, jag vände ansiktet mot honom och svarade något i stil med "Dig, dem, er.. Eran värld verkar vara så perfekt". Han skrockade lågt och öppnade munnen för att säga något, men stängde den sedan igen. Jag förväntade mig ärligt talat inget svar, vad skulle han säga? "Våran värld är faktiskt perfekt, Lexie?" Skulle inte tro det.

Min blick hade varit fäst vid honom under hela bilturen, tills han stannade bilen och vände sig om "framme". Efter att ha blinkat femtioelva gånger fick jag fram några ord "Tack för allt, det var väldigt.. trevligt", fast trevligt var en underdrift, roligt eller superkul var orden jag egentligen ville använda. Jag gav honom en snabb kram och gick ut ur bilen, vid tröskeln vände jag mig om - bara för att se om han had åkt - men han stod kvar där, och gav mig ett stort leende innan han körde iväg. Jag var så otroligt glad.. om jag bara vetat att det skulle förändras så fort jag klivit in genom dörren.

Jag suger, förlåt. Ska verkligen börja uppdatera bättre.. x