Nice to meet you - kapitel 7
"Det var dumt av mig att inte berätta de viktigaste sakerna, låt mig gottgöra dig, är du ledig imorgon?" frågade han och log svagt. Jag nickade, och även fast situationen inte alls var rolig, så kunde jag inte hålla mig för skratt. "Du är knäpp, Lexie" sa han, och skrattade med mig. Därefter var han tvungen att gå, jag följde med honom till vägen, där samma svarta Range Rover hämtade upp honom. "Var klar klockan 11" sa han och gav mig en puss på kinden innan han klev in i bilen.
Så fort jag kom in genom dörren så började Julia ställa en massa frågor, jag ignorerade henne och sprang upp på mitt rum. 'Zay' var det enda jag behövde skriva i sökrutan innan hela namnet kom upp, allra längst upp. Bildresultaten kom upp och hälften av de var på honom och fyra andra killar och resten var på honom, i kostym och på scen. "What Makes You Beautiful is the debut single by British-Irish boyband One Direction (Louis Tomlinson, Zayn Malik, Liam Payne, Niall Horan & Harry Styles" stod det under en av bilderna. Jag köpte låten från iTunes och kröp ner under täcket. Låten, som var en upptämpad poplåt, fick mig konstigt nog att somna.
Om inte mobilen hade vibrerat av lågt batterinivå hade jag vaknat alldeles för sent, fast det gjorde jag ändå. 15 minuter innan vi skulle träffas pep mobilen till, när jag såg hur mycket klockan var fick jag panik. Jag låg i sängen med pyjamas, hur skulle jag hinna fixa mig på 15 minuter? Kläderna var självklart det största problemet. Jag ville inte se för uppklädd ut. Efter att ha rivit ut hälften av kläderna från de - fortfarande - ouppackade kartongerna hittade jag ett par svarta jeans och en vit t-shirt. Inte alls uppklätt, tänkte jag när jag såg mig själv i spegeln. Jag kammade igenom håret snabbt och sprang ut till tomten där en silvrig bil väntade på mig. Han stod lutad mot bilen och gav mig en snabb nickning innan han log mot mig. "Hey Lexie".
"Ny parfym?" såklart han hade det, onödigt att ens fråga. "Gucci gulity, min egna tog slut" sa han och skrattade lätt. Vi satte oss i bilen och det tog ett tag innan jag kom på att jag inte visste vart vi skulle, skulle han berätta om jag frågade? Men jag behövde inte fråga, några minuter senare var vi framme. Han öppnade dörren åt mig, och framför mig stod det en stor vit byggnad med några bruna lister. Jag kollade frågande på honom, tydligen skulle vi bara hämta några saker.
Byggnaden var enorm, det påminnde lite om ett sjukhus fast utan patienter och doktorer. Eller inte. Människorna som gick in och ut genom dörrarna som fanns där var väldigt välklädda, kjolar, klänningar, skjortor och kostymer såg jag mycket av. "Wow.." viskade jag lågt, det var inte meningen att någon skulle höra, men jag hörde hur ett skratt slank ur Zayn. Toppen, andra gången jag skämmer ut mig idag. Vi gick in till ett rum med en ganska tråkig inredning, "jag ska bara hämta sakerna, vill du stanna här eller följer du med?" frågade han. Det var väldigt många människor där och min klädsel var inte den bästa "jag stannar nog kvar här, om det är okej.." sa jag, fast det lät mer som än fråga. "Självklart, kommer strax tillbaka" jag kände mig så otroligt ensam efter att han lämnade rummet.
Rummet var som sagt väldigt tråkigt, men ett par fotografier fångade mitt intresse. Det var sex inramade bilder som hängde på väggen, fem av de bilderna var enskilda bilder på killarna i One Direction, varav en av de var Zayn, och en gruppbild när de står på scen med ett pris i handen. Jag var påväg att sträcka mig efter gruppbilden för att ta en närmare titt då jag hör hur dörren gnisslar till och en kille säger; "Jag vet! Zlexie! ..eller kanske Zalex?" personerna han pratar med började skratta. De pratade uppenbarligen om mig och Zayn. Sakta vände jag mig om, och framför mig stod fyra killar, de fyra killarna som hängde på väggen bakom mig. "Hello! Du måste vara Alexandra, jag heter George Bean" sa en av killarna glatt, och i samma sekund som han presenterade sig själv såg jag hur resten av killarna började gapskratta, den blonda killen föll ner på marken och de två andra vek sig av skratt, jag kände hur blodet rusade upp i mitt ansikte.. hade jag gjort någonting? George's läppar darrade, och jag såg hur han pressade ihop de för att inte börja skratta. Det tog inte ens trettio sekunder innan han också föll ner på golvet och anslöt sig till den skrattande klungan. Själv stod jag där med uppspärrade ögon.. Zayn, vart är du?
I trust you - kapitel 6
Jag vaknade upp av att ljuset strålade in i mitt rum, brevid mig låg Zayn's jacka. Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att titta om han hade glömt något i fickorna, vilket han inte hade. Jag var tvungen att ge tillbaka jackan på något sätt, jag visste bara inte hur. Han kanske hade facebook? Jag satt på datorn och loggade in, 'Zayn Malik' skrev jag i sökrutan, och blev förvånad över att det kom upp så många resultat. Zayn Malik, 10 gemensamma vänner, vänta.. det här kan inte stämma? 'Alla som vi som älskar Zayn Malik', '1 million likes for Zayn Malik'. Antingen var killen jag träffat igår känd, eller så fanns det väldigt många Zayn Malik's i världens.. jag gissar på alternativ ett. Zayn Malik var alltså känd, hela min kropp brann av lust att söka efter honom på google, twitter - någonstans, men det gjorde jag inte, för en del av mig ville inte veta mer. Jag lämnade datorn på sängen och gick ner för att äta frukost.
Hela familjen, förutom jag då, hade åkt på sightseeing, de ville "lära känna staden". Jag tänkte precis ta en tugga av min macka, när jag hörde dörrklockan ringa. Irriterad över att min far inte öppnade dörren själv, sprang jag dit och låste upp. Han kan väl åtminstonde trycka ner handtaget själv? Det tog ett tag för mig att inse att det kanske inte var han trots allt. Jag gick tillbaka för att öppna, men personen som ringt på hade redan kommit in.
- Trevligt mottagande, sa han och skrattade. Han hade på sig en vit tight t-shirt som avslöjade konturerna av magrutor, över den hade en en svart skinnjacka. Jag blev så glad över att se honom och kände hur hjärtat slog snabbare.
- Förlåt, jag trodde du var någon annan, jag antar att du är här för din jacka? sa jag och log oskyldigt. Jag sprang upp för att hämta jackan, och gav den till honom. Han sträckte sig fram för att ta den, jag ville så gärna dra bort den och fråga honom vem han egentligen var, men det gjorde jag inte, "tack" sa han. Det blev en pinsam tystnad, innan jag äntligen frågade "jag håller på att koka te, vill du ha?", han tittade på sin klocka, och det såg ut som om han tvekade, vilket fick mig att tro att han skulle tacka nej. "Gärna" sa han och följde efter mig in till köket.
Jag trodde inte vi skulle ha något att prata om, men jag berättade att jag flyttat hit från Sverige och det var tydligen väldigt intressant för honom. Han hade varit där flera gånger, så samtalsämnet blev Sverige. Efter ett tag så hörde jag hur en bild parkerade på grusgången, "hur mycket är klockan?" frågade han. Jag kollade på mobilen och blev chockad över att se tiden "f-fyra?!" utbrast jag, hur är det möjligt? "Antar att tiden går fort när man har roligt" sa han och blinkade.
I samma sekund som Zayn berättade att han var tvungen att gå, hörde jag hur Julia kom in i köket och började skrika. "OH MY GOD, OH MY GOD, JAG KAN INTE ANDAS" hon försökte skrika det med en brittisk accent, men hon lyckades inte.. det lät mer som en 10-årig svensk flickas accent. Jag vände mig om för att ge henne en "stick härifrån"-blick, men såg till min förvåning att hon grät. Hon gick fram till honom, lite lugnare, och sa "Jag är ditt största fan, oh my god, jag älskar dig SÅ mycket. Snälla kan vi ta ett kort?" fortfarande med en väldigt svensk accent. Hans blick var sorgsen, men det märkte såklart inte Julia, hon hade inte ens frågat honom vad han gjorde i vårat kök. "Ja, självklart" sa han, hon tog fram sin mobil och bad mig ta ett kort. "Say cheese" sa jag med en väldigt dryg ton, som han såklart märkte. Efter alla 100 bilder jag tog, tryckte jag mobilen i hennes hand och gick ut, jag behövde frisk luft.
I något som känns som en evighet står jag och tittar ut i tomma intet, utan att fästa min blick på någonting. Sen känner jag en hand på min rygg, som sedan glider upp till min axel, "förlåt" viskar han i mitt öra och jag ryser till av hans varma andedräkt. "Du ljög aldrig, att inte berätta sanningen är inte alltid samma sak som att ljuga. Du har inget att be om ursäkt för" jag var nöjd med mitt svar. Han tog några steg fram, så han stod mittemot mig "Det var dumt av mig att inte berätta de viktigaste sakerna, låt mig gottgöra dig, är du ledig imorgon?" frågade han och log svagt. Jag nickade, och även fast situationen inte alls var rolig, så kunde jag inte hålla mig för skratt. "Du är knäpp, Lexie" sa han, och skrattade med mig. Därefter var han tvungen att gå, jag följde med honom till vägen, där samma svarta Range Rover hämtade upp honom. "Var klar klockan 11" sa han och gav mig en puss på kinden innan han klev in i bilen.
Resten av killarna kommer med i nästa kapitel! KOMMENTERA♥
The first time I saw you - kapitel 5
Jag kände mig som en ovälkommen främling i huset. Det var människor överallt, och Marcus hade gått för att ha kul. Det enda jag ville göra var att gå hem, krypa ner i sängen och titta på någon tv serie, vilket jag bestämde mig för att göra. "Pretty Little Liars eller Revenge? Eller The Lying Game kanske?" jag lät tankarna flyga iväg medans jag var på väg ut, det var mörkt ute, mycket mörkare än vad jag trott, vilket ledde till att jag råkade missa ett trappsteg och var nära på att falla rakt ner på marken. Jag tog ett djupt andetag och hoppades att ingen såg mig. Tyvärr hade någon gjort det. "Är du okej?" hörde jag någon säga, jag kände inte igen rösten, men parfymen han hade på sig doftade ljuvligt. Ferrari Black.
Jag vände mig sakta om, doften av hans parfym hade förtrollat mig. Hans röst var underbar, han luktade underbart, jag var ärligt talat rädd för att se hur han såg ut.
"Yeah, det är okej" sa jag blygt, och tittade försiktigt upp på honom. Hans bruna ögon lyste, även fast det var mörkt ute, och han log mot mig med ett snett leende som fick mig att smälta. Min blick fastnade på honom, och det var inte förens han sträckte fram handen för att presentera sig som jag märkte att jag stått och stirrat på honom. "Zayn, trevligt att träffas" sa han, jag blinkade några gånger innan jag sträckte fram handen för att hälsa. "Alexandra, detsamma". Jag ville inte släppa hans varma hand.
- Vill du ha något att dricka? frågade han, jag tänkte precis säga att jag var påväg hem när han log mot mig, hur skulle jag tacka nej nu? "Gärna" svarade ja och höjde lite på ena axeln. "Jag kommer strax tillbaka, lämna mig inte" sa han skämtsamt. Jag följde honom med blicken och såg att han gick till mini bistron där två andra killar stod, förmodligen hans kompisar. Han pratade med de och jag såg hur den blonda killen vände sig om för att leta efter flickan Zayn pratade om, mig alltså. Jag mötte hans blick och han log stort, gav en nickning och vände sig sedan om.
Jag rös till när en kall vind svepte förbi mig, det hade varit så varmt när Zayn var här, nu var det som om han tagit med sig värmen in. Han hade inte kommit tillbaka än, så jag kollade runt lite, för att se om jag kände igen någon. Människorna på festen var ungefär i min ålder, men det var ingen jag hade sett tidigare, Marcus hade alltså väldigt många vänner utanför skolan. Två killar fångade mitt öga, de stog vända mot mig, så jag såg inte deras ansikten. Den ena hade brunt lockigt hår och det såg ut som om han skrattade åt något den andra killen sagt, killen med randig tröja och ruffsigt hår. Det som fångade min blick var deras sammanflätade händer.
- Hey, förlåt att det dröjde! Hörde jag Zayn säga, jag skrattade lätt och ursäktade honom. Jag tog en klunk av drickan och huttrade till lite, att stå ute en kall aprilkväll med en iskall läsk är inte speciellt smart, inte ens Zayn's närvaro kunde värma mig. Han märkte det, tog av sig sin blåa varsity jacka och gav den till mig, som stod där med uppspärrade ögon. "Till mig?" frågade jag häpet, han skrockade lågt och svarade på samma sätt "Till dig". Jag sa att jag inte kunde ta emot den, men han ignorerade mig. Han gick fram till mig så vi stod några centimeter ifrån varandra, och hängde jackan över mina axlar. Jag drog in hans lukt varje gång han kollade bort, vilket inte var så ofta.
- Jag vill ju inte att du ska frysa ihjäl! sa han och flinade. Jag kunde inte låta bli att le, "ha-ha, roligt". Vi pratade en stund, och jag kände mig glad för första gången på evigheter. "Malik! Vi måste gå nu" hörde jag någon säga, Zayn vände sig om och svarade "Ge mig en minut!". "Det där är min signal, jag måste gå" sa han och pekade mot fyra killar som stod och bevakade oss från en svart Range Rover. "Hey!" sa de i kör, jag vinkade snabbt och gav de ett av mina blyga leenden. Jag såg hur Zayn pressade ihop läpparna för att inte börja skratta. Sen blev han allvarlig igen, "Jag hoppas vi träffas igen, Lexie".
- Lexie? frågade jag. Han kollade rakt in i mina ögon, och sa "Ja, alla kallar dig Alex eller Alexandra, eller hur? Så jag har bestämmt mig för att kalla dig Lexie.. om det är okej?", jag kunde inte låta bli att börja fnittra. Han kallar mig Lexie, han kom på ett smeknamn till mig. "Haha, Lexie går bra. Men nu måste du gå! Malik" det sista sa jag lite retsammt och flinade. "Malik är mitt efternamn" sa han och skrattade. Jag kände hur jag rodnade och kollade ner i marken.
- Vi ses, Lexie, sa han och kramade mig. Han vände sig om och gick mot bilen, jag såg när bilen körde iväg och kunde inte låta bli att sakna honom. Hejdå Zayn.
Jag gick in till huset igen, alla gäster hade nästan gått. "Alex, är det du?" frågade Marcus, jag vände mig om och kollade frågande på honom. "Träffade du några nya personer och hur var det?" frågade han. Jag skrattade, "haha, ja det var kul. Tack för att jag fick komma" jag kände inte för att berätta om Zayn riktigt än.
- Så du träffade inga nya personer? han höjde på ögonbrynen.
- Nej, inte riktigt. Men det var kul, oroa dig inte, sa jag.
Vi gick ut till bilen, och jag kunde inte undgå att märka hur tyst han hade blivit, under de tjugo minutrarna vi satt i bilen sa han en sak till mig; hejdå.
Jag smög in i huset, klockan var rätt så mycket, så alla sov. Precis som alla andra tonåringar gick jag till spegeln för att se hur jag sett ut under kvällen, och såg till min fasa att jag hade en blå varsity jacka på mig - Zayn's varsity jacka! Jag hade glömt att ge tillbaka den till honom, fan. Och det förklarade varför Marcus hade varit så tyst. Jag luktade på den, och kände Ferrari Black doften, Zayn's doft.
Jag skulle jättegärna vilja veta vilka som läser bloggen, creds till er ifall ni kommenterar!
Are you okay? - kapitel 4
"Är det inte tjejen med den blåa tröjan?" hörde jag någon säga så fort Austin gått ifrån mig. Jag vände mig om, och kollade till min förvåning rakt in i ett par klarblå ögon. Samma blåa ögon jag sett på flygplatsen.
Jag frös till. Hade han följt efter mig? "He- hej" var det enda jag fick fram. Han skrattade lätt, förmodligen eftersom att jag stod där som en rädd unge med uppspärrade ögon, han trodde säkert att jag hade talsvårigheter också. Marcus Baker, presenterade han sig själv som, och frågade om jag ville äta lunch med honom, så han kunde berätta sin historia. Austin hade inte kommit tillbaka än, han hade väl glömt bort mig eller något, tänkte jag. Och eftersom att jag inte ville sitta ensam så tackade jag ja, med en nickning.. min talförmåga hade nämligen inte kommit tillbaka än. Vi gick till caféterian för att köpa lunch, eller i mitt fall; läsk. "Inte hungrig?" frågade han och sneglade på Fantan som jag ställt på bordet. Jag rodnade och fick fram ett svagt nej. Efter några minuters tystnad frågade jag honom "Så, hur kommer det sig att jag träffar dig igen?". Han log lite innan han började berätta sin story, som inte var så värst speciell. Född i Sverige, flyttat hit med sina föräldrar vid fem års åldern, och när jag såg honom på flygplatsen skulle han åka tillbaka till England efter att ha spenderat påsklovet i Sverige.
Lektionen efter lunch hade blivit inställd, så skolan var slut för dagen. Jag gick till skåpet för att hämta min saker, Austin hade jag inte sett till sedan han gick ifrån mig. Påväg ut så hörde jag Marcus ropa;
- Alex, Alex, Alex, vänta!
Jag stannad till och snurrade runt ett halvt varv, "ja?" sa jag.
- Mina föräldrar är bortresta den här helgen, vilket betyder parteeeey. Kommer du ikväll? Frågade han med ett leende, jag kunde själv inte låta bli att le när jag hörde honom säga 'parteeeey'.
- Uhm, jag uppskattar inbjudan, men jag känner ingen och vet varken var du bor eller vilka som kommer, så jag står nog över. Jag försökte låta ledsen, men det gick inte speciellt bra.
Han skrattade lätt och svarade "jag hämtar dig 7:30, var redo!" och sprang därifrån innan jag hann protestera.
"Har inget att ha på mig, sorry. Men ha det så kul!" skrev jag, och tryckte på 'skicka'. Någon minut senare lät mobilen, "Klänning & skor, babe. Inte svårare än så. Var redo 7:30!", det fanns ingen chans att jag skulle vinna, tänkte jag och suckade. Jag hade fortfarande inte packat upp allt som låg i lådorna, men jag var fullständigt medveten om att jag bara ägde tre klänningar och.. noll klackskor. Jag slet upp hälften av alla kartonger innan jag äntligen hittade en av klänningarna, slängde den på sängen och gick in i duschen.
Jag hörde dörrklockan ringa, och sprang ner för att öppna. "Wow, du ser verkligen vack -" han avbröt sig själv när han såg mina skor, men sa som tur var ingenting. ”Converse passar till allting" sa jag självsäkert. Han höjde ena ögonbrynet men svarade inte. Vi satte oss i hans bil och åkte till festen. Musik dånade från huset och bilar var parkerade lite överallt. Jag tittade på Marcus med en bekymrad min, "du har ingenting att vara orolig över, det är inte farligt" lovade han.
Jag kände mig som en ovälkommen främling i huset. Det var människor överallt, och Marcus hade gått för att ha kul. Det enda jag ville göra var att gå hem, krypa ner i sängen och titta på någon tv serie, vilket jag bestämde mig för att göra. "Pretty Little Liars eller Revenge? Eller The Lying Game kanske?" jag lät tankarna flyga iväg medans jag var på väg ut, det var mörkt ute, mycket mörkare än vad jag trott, vilket ledde till att jag råkade missa ett trappsteg och var nära på att falla rakt ner på marken. Jag tog ett djupt andetag och hoppades att ingen såg mig. Tyvärr hade någon gjort det. "Är du okej?" hörde jag någon säga, jag kände inte igen rösten, men parfymen han hade på sig doftade ljuvligt. Ferrari Black.
Förlåt för att det dröjde! Nästa kapitel kommer på torsdag! Kommentera gärna vad ni tycker! :)
