"Jag hörde inte alarmet, så pappa kom in och väckte mig 10 minuter innan vi skulle åka. Jag hade bråttom och såg ut som stryk, vilket var perfekt första dagen i en ny skola. Jag slängde snabbt på mig några av kläderna jag köpt dagen innan och sprang ut till bilen. Julia skrattade när hon såg mig, och sa att det inte var halloween. Snäll tjej. Jag tänkte säga något tillbaka men så hör jag ett skrik och allt framför mig blir svart."

Jag vaknade upp med ett ryck, kände hur hjärtat slog snabbare än vanligt. ”Det var bara en mardröm” intalade jag mig själv, men den kändes så verklig. Klockan var fem, så jag tänkte att jag kunde somna om, men det gick inte så bra. Jag låg och funderade på hur det skulle vara i den nya skolan, om jag skulle få några nya vänner, hur jag skulle hitta till de olika klassrummen och hur folk skulle reagera på min engelska,  jag hade alltid varit bra på engelska, och hade det högsta betyget man kunde få, men det var i Sverige. Ett A i Sveige motsvarar väl ett E i Engalnd? Det satt jag och tänkte på enda tills väckarklockan ringde.

Jag reste mig upp och gick till garderoben där mina nya kläder hängde, tog på mig skjortan jag köpt från Gilly Hicks dagen innan, ett par svarta Miss Sixty jeans och vita converse. Håret borstade jag igenom snabbt och satt sedan upp det i en hästsvans. Jag tog en snabb titt på klockan, 7:30 visade den. Jag gick ner till köket och åt frukost, därefter åkte vi till skolan. Bilturen tog tjugo minuter, vilket inte var så värst farligt.

Jag klev ut ur bilen och det första jag såg var en stor brun byggnad, gjord av tegelstenar. Medans jag kollade runt så hörde jag Julia’s röst i bakgrunden ”Usch, vad fult! Ew, ew, ew”. Vi gick in i själva byggnaden, inredningen var ganska gammal, men fin. Det fanns långa bruna skåp längst väggarna och högt i tak. Medans vi väntade på rektorn så kollade jag runt lite, sen hörde jag ljudet av klackar som slogs mot golvet. En kvinna med blont hår och korta ben kom fram till oss. Hon skakade hand med oss och presenterade sig själv. Paige Wood, rektor på skolan. Vi skulle missa hela första lektionen, att fylla i papper var tydligen viktigare. Alla elever var redan i klassrummen, så Paige passade på att visa oss runt, hon berättade att man var tvungen att kalla alla lärare för 'miss', 'mrs' eller 'mr' och varnade oss för vissa lärare. Vi småpratade samtidigt som vi gick in till henens kontor.

Efter allt pappersarbete så gav rektorn mig ett schema, ett skåp och visade mig vem som skulle vara min så kallade fadder. Hans namn var Austin West, och det var förmodligen den snällaste personen jag träffat under tiden jag varit här. Medans vi gick till min allra första lektion så berättade han allt man borde veta, vilka man skulle undvika, vilka som var trevliga och vilka grupper alla tillhörde.

Vi gick in i klassrummet, som var större än jag trodde, och satt oss längst bak. Vi hade SO, och Mr.Clark var tydligen väldigt sträng, så vi slutade prata så fort han kom in i rummet. Han lyfte upp blicken från sitt skrivbord två gånger, ena gången för att säga till oss att läsa kapitlet om EU, och andra gången för att svara på en fråga. Kallade de honom sträng? Då skulle de se Sverige’s lärare!

Alla sprang ut ur rummet så fort klockan ringde, jag vågade inte riktigt gå till skåpet själv, så jag bad Austin följa med, han skrattade, men följde som tur var med. Han lämnade mig i några minuter för att lämna sin böcker. ”Är det inte tjejen med den blåa tröjan?” hörde jag någon säga så fort Austin gått ifrån mig. Jag vände mig om, och kollade till min förvåning rakt in i ett par klarblå ögon. Samma blåa ögon jag sett på flygplatsen.

Ni har fått vänta ganska länge.. så var kapitlet inte ens bra.. förlåt! Killarna kommer med snart, håll ut! x

"Jag gick ut ur bilen och fick syn på vårat nya hem, det var ett vitt putshus.. ett såndant hus hade jag drömt om sedan jag var liten. Men jag var för trött för att springa runt i huset, så jag gick in i det rummet som såg ut som ett vardagsrum, lade mig på soffan och somnade."

Jag vaknade upp till ljudet utav möbler som flyttades tvärs över rummet. Jag som trodde jag skulle få sova..  Nåja, hade endå rätt så mycket att göra, var tvungen att köpa massor av skolmaterial. Imorgon började skolan, för att inte komma efter så var jag tvungen att börja några dagar efter vi flyttat hit, och Victoria tyckte jag och Julia borde börja imorgon, på en fredag.

Pappa kom in i vardagsrummet, vi började småprata lite – jag hade inte haft ett riktigt samtal med honom sen jag fick veta att vi skulle flytta hit. Han skulle precis berätta något viktigt när min mobil började ringa, jag tittade på displayen; ’Emelie’, jag log vagt mot pappa innan jag svarade och gick ut ur rummet.

Vi pratade ett tag, eller hon pratade för det mesta, jag lyssnade bara. Inget hade förändrats i skolan, klassen var likadan som alltid och Em hade fortfarande inte vågat prata med Noel, killen hon hade varit kär i sedan två år tillbaka. Hon frågade om jag skulle komma tillbaka, mitt svar fick henne att lägga på. Jag hade nämligen inte berättat att jag flyttat hit, vilket var väldigt dumt.. men jag hade mina anledningar.

”Alex, vi ska åka nu!” sa pappa, jag hade tänkt att shoppa ensam, men de hade tydligen andra planer. Vi åkte till Harrods, de hade tydligen allting där, jag gick runt med pappa medans Julia och Victoria gick tillsammans. Sverige hade ingenting jämfört med London’s butiker, det var helt sjukt. Vi gick runt ett tag och jag shoppade mer än vad jag någonsin gjort, runt sex var vi tvungna att bege oss hemåt.

Väl hemma så provade jag alla kläder, bestämde mig vilka jag skulle ha på mig i skolan, åt middag och duschade – jag förberedda mig inför morgondagen helt enkelt. Sedan hade jag ingenting att göra, så jag beslöt mig för att gå in och titta på skolans hemsida. Efter 20 minuters försök så startade äntligen internetet, jag gick in på google och sökte på 'Northwood School', när jag gick igenom informationen såg jag att man måste ha på sig uniform.. shoppingen idag var alltså bara bortkastad tid. De hade både fotbollslag för tjejer och tennisbanor där, vilket var bra. Efter ett tag kände jag hur ögonlocken blev tunga, jag bytte om, lade mig på sängen och somnade nästan direkt.

Jag hörde inte alarmet, så pappa kom in och väckte mig 10 minuter innan vi skulle åka. Jag hade bråttom och såg ut som stryk, vilket var perfekt första dagen i en ny skola. Jag slängde snabbt på mig några av kläderna jag köpt dagen innan och sprang ut till bilen. Julia skrattade när hon såg mig, och sa att det inte var halloween. Snäll tjej. Jag tänkte säga något tillbaka men så hör jag ett skrik och allt framför mig blir svart.

Det här kapitlet sög - helt ärligt. Förlåt! Men jag hade brist på inspiration och ja.. nästa kapitel kommer ut i slutet av veckan, och killarna kommer med snart, håll ut! :)

Jag smällde igen dörren och la mig på sängen, kände hur tårarna rann ner längst mina kinder. Jag vet att livet är orättvist – speciellt mitt, men det hade hänt så mycket dåliga saker i mitt liv så jag trodde att jag skulle få en paus från allt det där dåliga. Men tydligen inte, djävulen eller vem det nu är som hatar mig så himla mycket hade andra planer. Jag tänkte på ögonblicket pappa förstört mitt liv;

”Alexandra, vi måste prata med dig” sa pappa. Jag förstod att det var allvarligt, för han använder aldrig mitt riktiga namn. Sakta gick jag mot köket, när jag såg att Victoria och Julia var där fick jag rysningar. Jag satt mig ner och massor av olika tankar snurrade runt i mitt huvud. ”Vi ska flytta till England” sa han. Rakt på sak. Sedan började han förklara varför, men jag orkade inte lyssna. Jag reste mig upp och sprang till mitt rum.

Mitt liv hade aldrig varit speciellt lätt, min mamma lämnade oss när jag var 3 år, och min syster flyttade hemifrån såfort hon fyllt 18, och hon hörde aldrig av sig efter det. Och nu skulle vi flytta till England, så jag skulle förlora alla mina vänner också.

--- Två veckor senare ---

Taxin stod utanför och väntade på oss, jag klev in i bilen och slängde en sista blick mot huset innan det försvann. Taxichauffören körde snabbt – alldeles för snabbt. Jag ville hinna se allt en sista gång, hinna säga farväl till staden jag älskade. Till min besvikelse tog bilturen slut efter knappt 20 minuter. Vi checkade in våra väskor och gick till MAX för att äta lunch, jag beställde mycket mer än vad jag någonsin skulle orkat äta, både Julia och Victoria kollade snett på mig men jag tror pappa förstod, vi åt på MAX varje torsdag innan min.. uek, styvmamma och halvsyster kom in i bilden, med andra ord; vi skulle sakna den här restaurangkedjan. Efter ett tag gick vi till gaten, det var knappt några människor där, förmodligen eftersom det var mitt i veckan. Påväg in till flygplanet hör jag någon skrika ”Tjejen med blå tröja!” jag vände mig förvånat om och ser en kille i min ålder med blåa ögon och mörkt hår komma gående mot mig.

- Är den här din? Frågade han och sträckte fram en vit iPhone. Jag kände i mina fickor, de var tomma.

- Det är den nog, jag måste ha tappat den påväg hit, tack så mycket! Sa jag generat och log.

Han log tillbaka. Vi tittade på varandra ett tag innan jag fick fram ett ’hejdå’ och sprang iväg. Jag letade upp platsen jag skulle sitta på, två rader bort från resten av familjen. Kaptenen började prata och jag kände hur flygplanet började låta. Jag satte i min hörlurar tryckte på play och tittade ut genom fönstret, flygplanet började lyfta och sakta lämnade det marken. När jag såg marken under oss var jag nära på att bryta ihop, det blev för mycket. Hejdå Sverige, jag kommer sakna dig. Tårarna kom och jag slöt ögonen, musiken tog över mina tankar.

Jag kände att någon tog tag i mig, men jag var för trött för att öppna ögonen. Pappa ruskade om mig lätt och sa att vi var framme. Försiktigt öppnade jag ögonen, till min förvåning var vi inte kvar i flygplanet, utan i en taxi. Jag gick ut ur bilen och fick syn på vårat nya hem, det var ett vitt putshus.. ett såndant hus hade jag drömt om sedan jag var liten. Men jag var för trött för att springa runt i huset, så jag gick in i det rummet som såg ut som ett vardagsrum, lade mig på soffan och somnade.