Jag smällde igen dörren och la mig på sängen, kände hur tårarna rann ner längst mina kinder. Jag vet att livet är orättvist – speciellt mitt, men det hade hänt så mycket dåliga saker i mitt liv så jag trodde att jag skulle få en paus från allt det där dåliga. Men tydligen inte, djävulen eller vem det nu är som hatar mig så himla mycket hade andra planer. Jag tänkte på ögonblicket pappa förstört mitt liv;

”Alexandra, vi måste prata med dig” sa pappa. Jag förstod att det var allvarligt, för han använder aldrig mitt riktiga namn. Sakta gick jag mot köket, när jag såg att Victoria och Julia var där fick jag rysningar. Jag satt mig ner och massor av olika tankar snurrade runt i mitt huvud. ”Vi ska flytta till England” sa han. Rakt på sak. Sedan började han förklara varför, men jag orkade inte lyssna. Jag reste mig upp och sprang till mitt rum.

Mitt liv hade aldrig varit speciellt lätt, min mamma lämnade oss när jag var 3 år, och min syster flyttade hemifrån såfort hon fyllt 18, och hon hörde aldrig av sig efter det. Och nu skulle vi flytta till England, så jag skulle förlora alla mina vänner också.

--- Två veckor senare ---

Taxin stod utanför och väntade på oss, jag klev in i bilen och slängde en sista blick mot huset innan det försvann. Taxichauffören körde snabbt – alldeles för snabbt. Jag ville hinna se allt en sista gång, hinna säga farväl till staden jag älskade. Till min besvikelse tog bilturen slut efter knappt 20 minuter. Vi checkade in våra väskor och gick till MAX för att äta lunch, jag beställde mycket mer än vad jag någonsin skulle orkat äta, både Julia och Victoria kollade snett på mig men jag tror pappa förstod, vi åt på MAX varje torsdag innan min.. uek, styvmamma och halvsyster kom in i bilden, med andra ord; vi skulle sakna den här restaurangkedjan. Efter ett tag gick vi till gaten, det var knappt några människor där, förmodligen eftersom det var mitt i veckan. Påväg in till flygplanet hör jag någon skrika ”Tjejen med blå tröja!” jag vände mig förvånat om och ser en kille i min ålder med blåa ögon och mörkt hår komma gående mot mig.

- Är den här din? Frågade han och sträckte fram en vit iPhone. Jag kände i mina fickor, de var tomma.

- Det är den nog, jag måste ha tappat den påväg hit, tack så mycket! Sa jag generat och log.

Han log tillbaka. Vi tittade på varandra ett tag innan jag fick fram ett ’hejdå’ och sprang iväg. Jag letade upp platsen jag skulle sitta på, två rader bort från resten av familjen. Kaptenen började prata och jag kände hur flygplanet började låta. Jag satte i min hörlurar tryckte på play och tittade ut genom fönstret, flygplanet började lyfta och sakta lämnade det marken. När jag såg marken under oss var jag nära på att bryta ihop, det blev för mycket. Hejdå Sverige, jag kommer sakna dig. Tårarna kom och jag slöt ögonen, musiken tog över mina tankar.

Jag kände att någon tog tag i mig, men jag var för trött för att öppna ögonen. Pappa ruskade om mig lätt och sa att vi var framme. Försiktigt öppnade jag ögonen, till min förvåning var vi inte kvar i flygplanet, utan i en taxi. Jag gick ut ur bilen och fick syn på vårat nya hem, det var ett vitt putshus.. ett såndant hus hade jag drömt om sedan jag var liten. Men jag var för trött för att springa runt i huset, så jag gick in i det rummet som såg ut som ett vardagsrum, lade mig på soffan och somnade.