Jag var så otroligt glad.. om jag bara vetat att det skulle förändars så fort jag klivit in genom dörren.

bilder: weheartit.com

Jag var tvungen att kippa efter andan, aldrig i hela mitt sextonåriga liv hade jag blivit så här rädd. Min fars ansikte var fem meter ifrån mig, och inte såg han glad ut heller, armarna i kors och en sur min, vad har jag gjort nu då?

- Vi har inte ens bott här i en vecka, du kan ingenting om det här landet och du försvi- , jag försökte stänga ute hans röst , han var förbannad. Victoria kom fram och lade en lugnande hand på hans axel "vem tror du att du är egentligen?" fnös hon. Jag gav de en  uttråkad blick, gick upp till rummet och slog igen dörren.

"Some things you can't go back to, some things need left alone. Don't mess with a memories of a life passed on. Cause you let them slip away…" Helvetes jävla skit. Jag lade ner gitarren på golvet och slängde mig på sängen, i samma sekund ryckte någon i dörrhandtaget. "Alexandra, öppna dörren!" massa knackningar hördes. Jag reste mig upp och gick mot dörren, han skulle aldrig ge upp, suckade jag. "Du måste förstå att jag blev orolig, är du okej? Förlåt, älskling" han lät uppriktigt sagt ledsen.

Men.. Förlåt?! Förlåt för vad? För att du struntat i mig under alla dessa år? För att du låtit mig fira mina födelsedagar med ett kreditkort istället för min pappa? För att du tvingade dig själv att umgås med mig en dag i veckan? För att du skapade ett helt nytt liv utan att ens fråga mig? För att du jagade iväg de två personerna som jag behövde mest? Det är inte okej, jag är inte okej, och jag kommer aldrig förlåta dig. Du har förstört mitt liv.

..om jag ändå vågat..

- Det är okej, jag gjorde mitt bästa för att le. Så fort han lämnat rummet brast jag ut i tårar, det hade nämligen aldrig slagit mig att han faktiskt förstört mitt liv – allt dåligt som hänt var hans fel. Visserligen var det min mamma som lämnat oss, men han var anledningen, inte jag. Det var iallafall vad jag intalade mig själv, att hon fortfarande älskade mig och att hon lämnade oss på grund av min pappa, det var lättare så.

Hon hade stått ut med oss i tre år, sedan blev det för mycket för henne. Utan att ens säga något, försvann hon. Några år senare lämnade även min syster, Caroline, oss. Jag trodde aldrig pappa skulle återhämta sig från det, men han gjorde det, snabbare än förväntat. Jag var tvungen att sörja och sakna de helt själv. När de andra barnen sprang runt på skolgården och lekte kull och hoppade hopprep, satt jag på en bänk och klottrade ner felstavade ord och sångtexter i min dagbok, det ska ingen elvaåring behöva göra. Under alla dessa år hade musiken varit min bästa vän, den tog bort all smärta och kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Det var musiken som stöttat mig, lärt mig saker och fått mig att kämpa.

Det hade blivit mörkt ute och klockan var förmodligen över midnatt, jag kröp ner i sängen och slöt ögonen. Fem minuter senare hörde jag mobilen vibrera, vem ville något så här sent? 'Sweet dreams. Zayn :) x'. Jag kunde inte låta bli att le, om klockan nu var över midnatt, så var det här en väldigt bra start på dagen.