Jag heter George Bean" sa en av killarna glatt, och i samma sekund som han presenterade sig själv såg jag hur resten av killarna började gapskratta, den blonda killen föll ner på marken och de två andra vek sig av skratt, jag kände hur blodet rusade upp i mitt ansikte.. hade jag gjort någonting? George's läppar darrade, och jag såg hur han pressade ihop de för att inte börja skratta. Det tog inte ens trettio sekunder innan han också föll ner på golvet och anslöt sig till den skrattande klungan. Själv stod jag där med uppspärrade ögon.. Zayn, vart är du?

- Förlåt att det tog s-, han slutade prata när han såg killarna ligga utspridda på golvet. Så fort de såg att Zayn hade kommit in reste de sig upp och slutade skratta. "Hey buddie!" sa den blonda. Han svarade inte, utan gjorde en gest åt mig att följa efter honom. "Det där var.." jag hittade inte det rätta ordet, "oväntat" fyllde han i.

Det tog ett bra tag för honom att förstå att jag inte var sur, "de gjorde ingenting, jag lovar" upprepade jag var femte sekund tills han fick tillbaka det där leendet som han hade haft när han hämtat mig, med en hand på min rygg förde han in mig i rummet igen. "Ni kanske ska ta och presentera er, på riktigt" sa han med ett skratt. På riktigt? Va? George, killen med den blårandiga tröjan, tittade blygt ner i marken och kom närmare mig "Louis Tomlinson, heh" sa han och flinade stort, den där blyga minen var som bortblåst. Nu förstod jag iallafall varför de bröt ut i skratt tidigare.

I bilen på väg hem så kunde jag inte låta bli att tänka på dagen, våran date hade inte blivit riktigt som planerat, men det hade jag ingenting emot, tvärtom faktiskt. Vi hade tillbringat de resterande timmarna med Louis, Liam, Niall och Harry, och jag hade ärligt talat inte haft så roligt på länge. Killarna hade varit så otroligt trevliga och jordnära, jag kunde knappt tro att de var en av världens största pojkband.. "Vad tänker du på?" frågade han, jag vände ansiktet mot honom och svarade något i stil med "Dig, dem, er.. Eran värld verkar vara så perfekt". Han skrockade lågt och öppnade munnen för att säga något, men stängde den sedan igen. Jag förväntade mig ärligt talat inget svar, vad skulle han säga? "Våran värld är faktiskt perfekt, Lexie?" Skulle inte tro det.

Min blick hade varit fäst vid honom under hela bilturen, tills han stannade bilen och vände sig om "framme". Efter att ha blinkat femtioelva gånger fick jag fram några ord "Tack för allt, det var väldigt.. trevligt", fast trevligt var en underdrift, roligt eller superkul var orden jag egentligen ville använda. Jag gav honom en snabb kram och gick ut ur bilen, vid tröskeln vände jag mig om - bara för att se om han had åkt - men han stod kvar där, och gav mig ett stort leende innan han körde iväg. Jag var så otroligt glad.. om jag bara vetat att det skulle förändras så fort jag klivit in genom dörren.

Jag suger, förlåt. Ska verkligen börja uppdatera bättre.. x